Filmrecension: Joy

Efter att Joy förlorat sitt jobb tröttnar hon på tillvaron och det faktum att hon får ta hand om både sina barn, sin mor och sin mormor. Hon får en idé och vi får möta henne på vägen mot succé och entreprenörskap.

Den senaste recensionen jag läste av den här filmen fick den enbart att framstå som en film om en mopp och ja, det är det. Men det är också så mycket mer. Det är familjedrama, relationer, karriär, svårigheterna för en kvinna att kunna ta sig framåt bland maktens män etc.

Filmens dryga två timmar går ganska fort och jag kommer på mig själv med att tycka att det är intressant att se ”processen bakom produkten”. Om det sedan går till så i verkliga livet har jag ingen aning om. Jag har inte heller några problem med att leva mig in i filmen och Joys situation, även om jag till viss del tycker att den är oerhört tröttsam. Vem vill bo ihop med sina skilda föräldrar, ex och mormor?

Anledningen till att jag tittade på denna var för att den blivit Golden Globe-nominerad, dels för bästa film men också för bästa skådespelerska (Lawrence). Jag förstår till viss del varför den har hamnat bland de nominerade (drama baserat på en sann historia) men samtidigt tror jag inte att Lawrence prestation räcker hela vägen. Hon är bra men inte över förväntan!

Jag visste ärligt talat inte mycket om den här filmen innan jag började titta och det tror jag var bra. Förhoppningarna var varken höga eller låga och så slutade även filmen betyg, varken högt eller lågt utan på medel. Helt okej.

Mitt betyg: 3/5

Originaltitel: Joy
År: 2015
Längd: 2 h 4 min
Genre: Drama, komedi
Regissör: David O. Russell
Skådespelare: Jennifer Lawrence, Robert De Niro, Bradley Cooper

[youtube https://www.youtube.com/watch?v=uR-2TiQVY-k]