Jag tänkte idag skriva av mig lite angående det här med missfall. Det är något som tidigare varit (och fortfarande är för många) väldigt känsligt att prata om. Man vill hålla det för sig själv, inte avslöja det för någon och det finns de som skäms för det. Varför då? Det är en naturlig grej som kroppen gör om det är något ”fel” med graviditeten. Det är svårt att se det så vid tillfället men kroppen gör dig mer eller mindre en tjänst.
Vi har haft väldigt lätt för att bli gravida men så har vi också haft två missfall det senaste halvåret. Första gången märktes det tydligt och det var i v.8-9. Andra gången var det inte lika tydligt och det var då i v.6. Något jag har lärt mig under den här perioden är att missfall ser olika ut och känns olika för alla. En blödning behöver inte betyda missfall och det behöver heller inte göra särskilt ont. Det är som sagt individuellt, även när det kommer till hur man tacklar det. Jag vet de som skulle blivit helt förstörda om de fått missfall och så vet jag de som är som jag, alltså tänker lite ”det var inte menat den här gången” och kör vidare. Ibland har jag faktiskt känt mig känslokall men återigen, vi är alla olika och det finns inget rätt och fel sätt att komma över ett missfall. Däremot ska det inte behöva kännas som ett misslyckande för det är det inte. Det är inte heller något att skämmas över.
Anitha Schulman har skrivit en hel del om missfall som kan vara värt att läsa, bland annat om skammen kring det och det faktum att man inte kan råda över allt.
Senaste kommentarer